Att våga är att tappa fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv

Jag är en person som vill våga. Jag vill våga kasta mig ut från ett flygplan, jag vill våga göra saker som inte ligger inom min bekvämlighetszon och jag vill våga vara mig själv. Dessa saker gör jag, varje vecka och varje dag. Det kan vara allt från smått till stort.

Men, men men men. Även jag, likt alla andra människor, trivs för stunden bäst i min bekvämlighetszon. Det är så skönt att vara med samma gamla vänner som förstår en, det är så skönt att gå till samma skola eller samma jobb varje dag. Det är så skönt att hålla sig till det som för mig är bekvämligt. Jag försöker dock varje dag att utmana dessa gränser, sätta mig i nya situationer. Det kan vara allt ifrån att ringa det jobbiga samtalet till att säga det jobbiga ordet "förlåt" till någon. Man som människa är så rädd att göra fel, det ligger i vår natur. Men det ligger också i vår natur att vara nyfikna.

Vågar man kommer man ingen vart. På riktigt. Vågar du inte kommer du ha samma jobb och samma lön tills du är 65 år då pensionen tar in. Vågar du inte kommer du utvecklas och övervinna dig själv. Vi måste våga.

Börja med små steg, börja med att ringa ett jobbigt samtal, till vem som helst eller pröva en ny sport eller ställ dig upp i klassrummet och säg "Ville bara säga att detta mattetal var kul, har ni gjort den?". Förstår ni min princip? Att vi inte kan byga Rom på en dag, vi måste börja i någon ände. När dessa småsaker känns som piece of cake så kan du utöka och göra större saker.

Du behöver detta mod att våga. Någon gång kanske det är dags att inse att du bör byta jobb, eller byta stad eller köpa en orm. Inte vet jag, men det jag menar är att vi måste ju våga för att utvecklas, annars kommer vi ingen vart.

Jag har tagit an mig mitt jobb som jag egentligen bara vill gömma mig under täcket för, jag har även ett helt nytt jobb där jag ännu inte kan något, jag har just skickat iväg en ansökan om ett projekt 10h flygtid härifrån där jag åker utan någon jag känner. Jag har tagit bort en död spindel som jag (faktiskt, försöker erkänna för mig själv) har fobi för. Jag ringe ett samtal fast pulsen gick onaturligt fort.  Alla saker har hänt inom 24h, förutom andra som startade för två veckor sedan men fortfarande pågår. Det händer saker hela tiden och det tätt. Jag utmanar mina gränser och sätter mig i nya obekvämligheter. För att utvecklas.

Ni kan ni med, VI VÅGAR!

"Du ångrar inte det du gjort, du ångrar bara det du inte gjort", kan vara bästa citatet någonsin!

VÅGA♥


Jag modellade inför Amanda, det var pirrigt!

Jag grävde ner mig i denna sand fast jag var fullt medveten om att det förmodligen fanns krabbor i sanden, fast jag är livrädd för krabbor!

Jag lade upp denna bilden fastän lite rädsla för att verka töntig, ni vet "puta med läpparna"-tinget är ju såååå ute. Eller?

Jag satt mitt bland massa fiskar, utan att ha kontoll. PANIK. Eller? Jag vågade ju.

Jag klippte av mig håret. Tidigare gick det till revbenen, idag (fastän det är 4 månader sen jag klippte av allt) är det kort som på bilden!


Jag gör stora och små saker hela tiden som för mig inte känns bekväma i stunden men efter ett tag blir jag stolt. Jag VÅGADE!

Göteborgsvarvet, jag svarar.



Sv: Jag önskar att jag kunde göra så, men grejen är den att om jag hamnar i sista startgruppen startar jag (om allt är i tid) 16.15 och allt mål stänger 19.00. Det skulle innebära att jag behöver springa 2,1 mil under 2h och 45 min. Jag borde ju klara det, men jag känner mig faktiskt inte helt hundra. Så det är det som gör att jag är tveksam om jag ska springa eller inte, att jag måste springa på relativt kort tid när jag inte har kondisen.

Sen är det fortfarande problemet med vem jag ska åka med samt att det är dyrt, 1500:- bara för att åka ner för att springa... HUM!! :/

Fortsätt komma med smarta lösningar!! Haha ;-)

Visste Ni detta om mig?



Jag har alltid olidligt mycket energi. I skolan kan jag studsa upp och ner, springa runt och vara allmänt galen. Jämtjämtjämt har jag en massa energi. Oftast är det i skolan jag har denna energi dock. När jag väl är hemma är energin slut och jag orkar inte riktigt hålla humöret uppe jämt. Oupsi, hihi! :-).

Vad hände med Sveriges jämnställdhet?



Vackra solnedgångar har vi gått om i Uppsala men snö, det har vi verkligen inte... Kände att jag var tvungen att lägga upp denna kommentaren här. Här sitter man i Uppsala, besviken och eländig över att det inte är snö när man vill ut och pröva sina nya längdskidor. Ja men då har annat folk, från de nordliga delarna utav the earth så att säga, en massa snö! Vad hände med jämnställdheten i Sverige? :(

Varning för lång text! Eller vaffan, vaddå varning? Läs för i bövelen!


Fick en kommentar från en tjej (vi var t.o.m på samma ridläger för ett par år sedan!) där hon undrade hur det går med hästen! Första spontana tanken var Men, det visste väl alla att jag slutat? Men sedan insåg jag att jag faktiskt hållt ganska låg profil om det. Så vi kör en liten förklaring hära! :)

 

När jag var runt 6 år (?) fick jag min första ponny efter att ha gått på ridskola ett halvår eller så. Första ponnyn var en Islandshäst som jag delade med mamma. Kort därpå, efter ett halvår (?), så fick jag en HELT egen ponny. En liten b-ponny vid namn Billy-boy. Ett riktigt busfrö på 7 år. Efter honom fick jag en ny ponny vid namn Felic som var en C-ponny.

Efter Felic fick jag ytterligare en C-ponny. Fast en maxad sådan vid namn Ior. Må vara den mest underbara ponny jag någonsin stött på. Men efter han blev sparkad av en annan häst och ett x antal vetrinärbesök konstaterades det att han inte längre skulle kunna ridas som en vanlig hopponny. Beslutet då var att han skulle få skrittas och endast ridas lugnt, och förhoppningsvis skulle han bättras på i framtiden. Då vi inte hade råd att bara ha en ponny som står (om ni förstår? Kanske lättare att förstå om man själv håller på med hästar, låter så hemskt annars, eller? Hehe). Så efter denna underbara ponny fick jag min Birk. Hade honom ett år eller två och sen sålde jag honom för att ta en paus på 1 år. Efter denna långa paus tog jag mer och mer över mammas häst, Mr Friday (som ni hört massa om?). Honom red jag ett år (mindre?) men i maj 2011 så slutade jag igen. Kände att ridning kanske inte är min kind of passion så jag startade med löpning, hängde med vänner så det stod upp över öronen och jag levde livet! Sen dess har jag ridit ett par gånger på en B-ponny i stallet samt att jag några gånger ridit min Friday också, bara för skojs skull! Skönt att lägga tävling-och träningsplanerna på hyllan och bara njuta av det jag känner för.

Men under dessa år med egen häst så har vi i familjen (mamma och jag) haft många fler hästar. Hade som mest 6 (7?) hästar samtidigt. Vi bodde ju på en gård förut där mamma hade en massa islandshästar för privatbruk! :)

Avslutningsvis då så slutade jag i maj 2011 men mamma har kvar Mr Friday, han som jag red i ett år, innan jag slutade. Så nu åker jag upp ibland när jag har tid och lust för att hälsa på min gamle skrutt och påminna hjärnan och hjärtat av den underbara känslan att flyga fram i galopp, hoppa över hinder och känna Fridays varma lukt mot kinden! :)


En fråga, ett svar!



Svar: Jag går naturvetenskap på kunskapsgymnasiet (här i Uppsala)!:)

RSS 2.0