It´s time for Africa
Ska jag, ska jag inte? Vill jag, vill jag inte? Kan jag, kan jag inte? Jag vill, jag ska, jag kan.
Jag har pengarna, jag har målet, jag har möjligheten. Jag måste bara ordna lite till och jag måste bestämma mig. Vad, när, hur. Sen...
It´s time for Africa?
10 av 14 dagar på gymmet!
Kroppen är fortfarande slut efter i söndags så träningsförbud idag. Egentligen! Träningsberoende som jag är drog jag ett mag-pass ändå. Imorgon däremot ska jag vila! Då bara är det så :)
Det bådar gott för denna dag
Men hej där snygging!
Utvilad efter nio-timmars sömn så drar jag nu till skolan. Favorittröjan är på så det bådar gott för denna dag! Puss
24 september
Mina vader svider och mina ögon svider. Det är ett under att jag är vaken. Stänger ögonen för att sedan långsamt öppna dom. Djupa andetag, in och ut...
Låter tankarna vandra iväg. Reflekterar över dagen som gått, vad som händer i studieväg kommande dagar och vad jag åt till middag. Tacos. Jag har dreglat efter det i en vecka nu och idag stillades mitt begär.
Måste sova, men det är så skönt att ligga vaken. Vill gymma imorgon, men kroppen säger Nej. Jag tränar för hårt.. Gäspar och blinkar långSamt igen. Ögonen orkar inte hålla sig uppe. Jag slappnar av och..... Snark!
Låter tankarna vandra iväg. Reflekterar över dagen som gått, vad som händer i studieväg kommande dagar och vad jag åt till middag. Tacos. Jag har dreglat efter det i en vecka nu och idag stillades mitt begär.
Måste sova, men det är så skönt att ligga vaken. Vill gymma imorgon, men kroppen säger Nej. Jag tränar för hårt.. Gäspar och blinkar långSamt igen. Ögonen orkar inte hålla sig uppe. Jag slappnar av och..... Snark!
Glasögonorm, vid läsning!
Jag har härmed gått och blivit en glasögonorm! Just like that! :-)
Tränings-söndag, minst sagt!
På två minuter hade jag packat väskan med träningskläder. Pannkakan som jag fem minuter tidigare slängt i mig stod mig upp upp över öronen. In i bilen mot staden. I all hast kastar jag mig in i gymmet, bokar ett pass och byter om.
Kommer någon minut försent in på passet StepUp1&Tone som börjar 13:30. Fram med sakerna och sen var det bara att köra. Kondition på stepp och sedan lite styrka, 75 minuter. Trött!
45 minuter mellan tid. In i gymmet och upp på löparbandet. 15 minuter snabb löpning.
Kl 15:30; Power Yoga i 75 minuter. Förjävla skönt!!!
Så 4 timmar hängde jag på gymmet, varav 3h var aktiv träning! Step up, tone, löpning och Power Yoga! Man hinner mycket på en söndag!
Nu är jag så trött så jag snart avlider... Imorgonbitti ska jag tidigt till staden för att springa en vända innan skolan. Skönt ;-)
Ey homie
Cityresor
Är galet sugen på att dra iväg till en storstad två nätter eller så i höst. London, Paris, Barcelona, Prag... Doesn't matter! Paris är ju en favvis om inte annat samt att jag får öva mina franskakunskaper (som inte finns! haha). Eller så vore det kul att pröva något nytt som Barca eller Prag.
Så en weekendresa till en storstad önskar jag mig i födelsedagspresent (smyg 'reklam' för min önskelista då pappa läser detta! Fast om någon annan vill ge mig en resa i födelsedagspresent så är det fritt fram! Jag är ett trevligt resesällskap :)).
London 2010
Paris 2011
London 2012!
Jag uppskattar faktiskt söndagar en sådär mycket
Söndag. Jag är nog en människa som faktiskt uppskattar söndagar en sådär mycket. Man vaknar upp i lugnet, äter frukost med tända ljus hur länge om helst och sedan funderar man på vad man ska göra. Man städar lite, tränar lite och vilar. Åmar sig över att man inte har något att göra och att det är skola imorgon. Men det är jäklans skönt att inte ha något att göra, att fördriva tiden i pyamas en hel dag! :-)
Nu ska jag fortsätta min långfrukost med tända ljus genom att surfa på resor. Vill så gärna ta en weekend till en storstad i höst! Puss
Händerna upp i luften, pannan i baren, nu spränger vi taket!
Idag är det en "dagen efter". Efter matteprov och skola tog vi våra xx kilo packning och satte oss på en buss ut mot skogen. Ett par kilometer vandring och sedan slog vi upp tältet. Myspys med pizza och sedan mörkerpromenad. Jagade får (nej, vi gjorde inget som var elakt mot dem!), satt i ett jakttorn, hade bushvandring och sedan när mörkret var ett faktum drog vi igång en brasa, åt chokladbanan och mös!
Därefter? In i tältet. 6 pers i ett 4-manna. Vi utnyttjade enbart 2/3 genom att sova på varandra. På morgonen vaknade jag vid folkets fötter och frös så jag skakade. Vi lade oss ännu tätare i en hög och sedan var vi så varma så det ångade om oss.
Väl hemma åt jag en pannkaka och sedan var jag så pigg så jag skulle börja storstäda! Lade mig i sängen för att vila ögonen en minut och vaknade därpå 3h senare. Nacken är nu död och lika så armarna. Mitt liggunderlag tog någon annan och folk har legat på mina armar och jag har legat på andras armar, ingen bra ställning för kroppen med andra ord!
Men jag ÄLSKAR mina vänner, så freaking grymt bra! Så bäst♥
FANTASTISKT!
Min vän Amanda är en fantastisk fotograf, underbar! Vi hade en fotosession för någon månad sedan och resultatet blev super. Det var en bild som jag fastnade särskilt för. Mitt leende, mitt hår, mitt smink, min hållning, hur jag håller händerna, min kropp, min outfit... Och sen den där touchen på det hela; cyklisten i bakrunden, gubben som går, övergångsstället, ljuset, vinkeln, hela bakrunden... ALLT!
Jag ska låta bilden tala istället, "en bild säger mer än tusen ord"?
Foto: Amanda Tillenius Modell: Jag MUA: Martina Magnusson
Ass'n Abs, reccention från förra veckan!
Ett spontanpass klockan 11:30. Det är fredag, 14/9, och egentligen borde jag vara trött men jag är pigg tack vare att skolan startar 4,5h senare än vanligt. Jag har glömt mitt gymkort men det löses väl på plats.
Kommer in i salen efter att ha bytt om. Fram med bräda, matta och tunga vikter. Klassen startar, upp med stången på axlarna och tjugo-minuters knäböj av olika slag påbörjas. Mina ben skakar efter två minuter, men jag kämpar. Benövningar, ryggövningar och magövningar. 55 minuter senare är vi klara, döda, svettiga och överlyckliga. Med en underbar instruktör har jag pressat ut ALLT ur min kropp, jag har aldrig någonsin svettats så mycket, och känslan är underbar!
För ett halvår sedan gick jag på ett likadant pass och jag vet att jag älskade det, detta pass är inget undantag – jag älskar Ass’n ABS passen! 49 av 10 möjliga tummar upp!
Power Yoga lite mer korrekt, om vi ska vara noggranna
Yoga. Power Yoga lite mer korrekt, om vi ska vara noggranna.
Samma tid och samma plats som förra veckan. Jag stiger in i salen, lite smått förväntansfull, och tar plats på en yogamatta som jag brer ut lite diskret i mitten av rummet. En svettdroppe porlar längst tinningen efter löpningen jag värmde upp med. Där är han, Josef, han som jag vill kalla för Jesus. Jag diggar honom dock stenhårt, han är nog coolare än många.
Vi startar passet och jag ställer mig på mattan. Finner tyngdpunkten i foten och fördelar en jämn vikt över fotsulan och så är vi igång. Solen och hunden och plankan och... Ja, allt! Så håller vi på i 55 minuter.
När passet är slut är min andning lugn, min puls låg och jag är lättad. Det känns alldeles lätt inuti hjärtat och i bröstet. Jag älskar känslan efter Yoga, den är guldvärd!
10 minuter snabb löpning, 55 minuter Yoga och en massa mat senare så är jag förjävla lycklig!
Det är det läskigaste, att någon ska neka det jag så starkt försöker erkänna
Det var både skönt, och läskigt, att tvinga sig själv att ligga i sängen i två dagar. Jag kunde inte, hur mycket jag än ville tvinga mig, stiga upp och gå utanför huset. Jag var totalt slut, jag kom inte en meter. Och det var skönt att vara tvångshållen, att inte själv behöva avgöra vad jag skulle göra. Kroppens autonoma system ställdes in på att jag inte skulle därifrån. Det var så jävla underbart.
För när man tagit på sig så mycket ansvar under de senaste året, när man aldrig vilar och har varje helg och kväll planerad så är man van att själv ha kontroll. Det är läskigt att släppa kontrollen för att sova bort en dag.
Men jag förstod inte att jag hade gått in i väggen. Jag hade läst om stress tidigare och följt bloggare som blivit utbrända. Men jag trodde inte att jag var utbränd. Jag kommunicerade med en vän, långt borta, den kvällen och vi kom fram till att jag nog började bli utbränd, vi konstaterade aldrig att jag VAR utbränd, vilket jag var!
Såhär i efterhand fattar jag, att jag var totalt jävla utbränd.
Så jag fortsätter än idag att vara förjävla rädd. Jag är så rädd för att jag kanske inte tagit mig ur det, jag kanske fortfarande är utbränd, jag kanske bara är tillfälligt frisk och snart bryter jag ihop igen. Jag är så rädd för det, för det var det läskigaste någonsin att tappa fotfästet på det sättet. Jag fortsätter kämpa mot utbrändheten och jag kämpar för att inte komma tillbaka i det, och det är det jag är rädd för, att jag kanske inte kämpar tillräckligt!
Det blev långt det här men det är mina tankar, mina ord i huvudet om detta. Jag ska berätta mer, spinna vidare på det, fast en annan gång. För även om det är så läskigt att öppna upp sig såhär så är det skönt. Skönt att få skriva av sig, sätta ord på sina tankar, men läskigt för att andra ska kunna dömma. För att någon annan ska kunna säga "Nej, du var inte alls utbränd". Det är det läskigaste, att någon ska neka det jag så starkt försöker erkänna.
Slut.
Foto: Amanda Tillenius (http://amandatillenius.blogg.se) Modell: Jag.
Magen krampade och bröstet krampade. Jag grät och jag skrek
(Läs även de andra delarna innan, som publicerades i måndags och igår!)
Den känslan, att vara sådär rädd för mig själv, den var värst. Jag var så jävla rädd för mig själv när jag grät hysteriskt i tre timmar, när jag stod och skrek "Jag vill inte" och när det gjorde ont på hela insidan, när magen krampade av all gråt och när bröstet krampade.
Jag minns att jag gick ut. Vandrade längst en lantväg och fortsatte gråta bakom solglasögonen. Jag grät hela varvet, men mot slutet av promenaden avtog tårarna. Jag var helt slut.
Den kvällen var varenda muskel i kroppen totalt slut. Jag hade gråtit ur all ork och jag orkade inte äta. Jag skakade och somnade tillslut av utmattning. På morgonen struntade jag i jobbet, jag förklarade läget för dem och de förstod. Jag fick även vara ledig på tisdagen.
Fortsättning kommer..ikväll!
Just sayin'
Nu; mot skolan! Jag har börjat komma in i pluggandet och det går förjävla bra nu! Stenarna släpper från axlarna så att säga!
Älskar även min klass, just sayin'!
Jag visste att jag inte skulle klara mer
(Detta är del 2. Del 1 publicerades igår, läs det först! :))
Fast jag undrar ofta, levde jag verkligen? Det var som att jag levde i ett skal, det gick på rutin att varje söndagskväll boka in saker i kalendern - som jag i slutändan inte orkade genomföra. Det var rutin att fylla varenda lediga lucka, för att jag inte skulle få tid över att spendera liggandes i soffan.
Men när kroppen inte orkar, när huvudet inte orkar, och allt bara försvinner under en, man tappar fotfästet, det är då man blir förjävla rädd.
Den där soliga dagen i juli, då allt under fötterna försvann, då blev jag rädd för mig själv. Jag grät, grät och skrek. Jag var ensam och jag grät i 3 timmar i sträck. Jag skrek gång på gång "Jag vill inte, jag vill inte". Jag tappade bort mig själv, blev livrädd för att vara jag. Det senaste årets prestationsångest hade tagit kol på mig. Att kalendern alltid var full, från morgon till kväll, och jag bortprioriterat vila och mig själv ledde till att jag var överbelastad. När man under så många dagar, så många veckor, har pressat sig själv så hårt - för mycket saker, för lite kapacitet och aldrig vila - orkar man till slut inte. Rakt in i väggen och man faller ihop, det går inte mer.
Så där stod jag. Familjen hade just åkt och jag var ensam. Jag skulle ha ansvar över hus, häst och hund. Laga mat, städa, diska, ut med hunden, ta hand om hästen och hålla ordning. Jag skulle även upp 06:00 varje morgon för att åka till jobbet.
Det var när jag insåg att jag skulle jobba samt ha allt ansvar som det tog slut. Jag visste att jag redan presterade uppe på 110%, skulle jag då ta ytterligare? Jag blev så jävla fruktansvärt rädd. För jag visste att jag inte skulle klara det, jag visste att min kropp inte klarade mer.
Fortsättning följer..
Jag älskar det, att ha min trogna träningskompis där
Morgonträning. Upp tidigt, på med kläderna, äta en enkel frukost, in till stan; framme. Det går på rutin, det där med att komma iväg till gymmet tidigt. När alarmet ringer, alldeles för tidigt, så är jag redan uppe ur sängen, även fast huvudet fortfarande är kvar på kudden. Det är ganska skönt det där, att kliva upp som en robot, och låta det autonoma i kroppen sköta sig självt. Skönt att slippa tänka, kroppen vet själv vad den ska göra.
Gymmet var det dårå, vi var slöa.. Ett par tunga maskiner så armarna skakade, ett par magövningar, lite snack. Nästa gång kör jag hårdare.
Fast jag älskar det ändå, att ha min trogna träningskompis där, Amanda! Det är för underbart med träningskompisar som "tvingar" iväg än, jag svarar ja på det mesta och kommer alltid. Och vice versa med min Amanda. Det är bra det!
Så; 6,5minuter CT, ett par arm-och magövningar!
Jag är så fruktansvärt rädd för att bli rädd
'I början av juli 2012 gick jag in i väggen och blev utbränd. Jag fattade inte innan, jag fattade inte dagen jag hysteriskt föll ihop och jag fattar knappt idag heller. Men jag börjar förstå att jag var utbränd, att jag gick in i väggen. I ord ska jag, under några delar, försöka skriva i ord tankarna i mig...'
Ibland blir jag så fruktansvärt rädd för att jag någongång ska tappa fotfästet. Att jag ska tappa mig själv och tappa min själ. Jag är van att stå stadigt på jorden, att ha koll på allting och aldrig någonsin förvillas någonting bort i mitt huvud utan jag har alltid koll.
Jag är rädd för att bli rädd. Kan det vara så? Att jag är så fruktansvärt rädd för att bli rädd, rädd för mig själv.
I början av Juli 2012 blev det så, att jag tappade fotfästet. Jag orkade inte mer, jag räckte inte till längre. Jag krävde för mycket av mig själv utan att det skulle vara möjligt att den kapaciteten ens skulle få plats i en kropp, i en själ.
Jag hade, främst under det senaste året, pressat mig själv för mycket. Kalendern skulle vara full från morgon till kväll, annars fick jag panikångest. Jag skulle göra bra ifrån mig på proven, jag skulle umgås med vänner så mycket som möjligt, jag skulle jobba och tjäna pengar, resa, träna och...leva?
Fortsättning följer...
Och så var det söndag igen!
Och så var det söndag. Uppe med tuppen (klockan nio) och fram med en mys-frukost bestående utav leverpastejsmacka, fil med havrefras och varma hallon samt ett glas o'boy! Även tända ljus, kan det bli mer underbart?
Dagen fortsatte i pyamaskläder och jag höll mig inomhus. Pysslade med den ena och det andra. Vid fyra åkte vi in till staden för att storhandla. Grönsaker, middagar, frukostar, frukter, schampoon... Åh vad jag älskar att storhandla! Middagen fick jag bestämma; TACOS!
När magen var överfylld med tacos så ville jag ut. På med underställ, tjocktröja och vindjacka. Löparvantar och mössa. Byxor och skor. Och så vattenbältet såklart.Ut i spåret med musik i öronen. Hunden fick vara hemma. Inte en människa i siktet denna söndagkväll, enbart jag ute i spåret. Ont i vaderna, skrapar ihop 4,2km. Inte bra, men helt okej med träningsvärk och onda vader!
Ser ni smygreklamen för Hööks? Bra, tror jag. Älskar att springa i den mössan! (mera smygreklam, Hööks; ni är skyldiga mig pengar!).
Nu står klockan ställd på 6:30. Jag ska till gymmet imorgonbitti för att gymma en timme innan skolan, med Amanda. Armar och mage, det är vad som ska svida när jag sätter mig i skolbänken 9:15, bra!
det var hårt, KRASCH
Jag har just förberett en massa inlägg som kommer upp under måndag-onsdag. 4 st inlägg. Det är en berättelse utifrån mina tankar om min utbrändhet, när jag gick in i väggen i somras. Jag har hållt lågt på det, det har varit läskigt att berätta. Men jag har nog inte riktigt fattat själv heller, att jag faktiskt gick in i väggen. Jag förnekade det så jävla bra för mig själv.
Fast idag fattar jag, jag gick in i väggen så mycket som det bara går! Det var ingen mild "gå in i väggen"-part, utan det var hårt, krasch!
Så, fastän det är läskigt att dela med sig så ska jag göra det. Kanske för mig själv, att få ned ord, men även för att kanske hjälpa någon annan. Jag tycker det har varit skönt att läsa om andra som själva gått in i väggen, för att fatta mera själv. Det jag dock tycker är jobbigt med att lämna ut mig själv så mycket som jag gör när jag berättar om det; är att jag är så rädd för att någon ska neka det jag själv försöker erkänna. Att någon ska vifta bort det och säga att jag har fel, att jag är en idiot som tror att jag blivit utbränd. För jag vet nu att det faktiskt var som så att jag gick in i väggen, men jag är fortfarande så sårbar och det är läskigt att jobba emot människor när det handlar om en själv...
Så, håll utkik imorgon för första delen! PUSS!
