hur mycket jag än tar i, har jag känslan av att jag står stilla, i ett vakuum

Idag längtar jag, sådära väldans massa längtar jag.

Jag längtar tills jag ställer mig i båset. Hur jag börjar oroa mig för att skorna är antingen för hårt knutna, eller för löst. Jag gissar på att jag kommer oroa mig för att det är för hårt. Jag kommer känna hur huden knottrar sig och jag kommer, just i det ögonblicket, ångra att jag inte tog på mig en tjocktröja, vara rädd för att kroppens ångande värme inte kommer räcka till. Jag kommer börja oroa mig för knäskadan jag aldrig haft, att den ska blomma upp när benen dundrar mot marken, steg efter steg.

Kraften som får mig framåt kommer vara baserad på publiken som är där och hejar på mig. När de sträcker ut sina händer för att nudda vid min svettiga, våta, kalla, varma hand.

När jag springer upp för backen-den tunga, grusiga, trånga och svettiga backen-kommer jag vilja ge upp. Bara skita i alltihopa och åka hem, men det gör jag inte, såklart.

Tio meter kvar tills varvets jobbigaste backe äntligen är slut. Jag ökar farten lite för att trotsa min trötthet, hur benen ömmar och huvudet ber om en paus. Jag skiter i att huvudet gång på gång ber om paus, jag känner mig fri och ökar farten ytterligare när jag ska ner för backen.

Nu är jag nästan framme. 1000 meter kvar, 900 meter, 800, 200, 50 meter... Jag spurtar. Det gör ont i varenda cell i kroppen. Det sliter och river i hela kroppen, jag har sprungit 9950 meter och 50 återstår. Hur mycket jag än tar i har jag känslan av att jag står stilla, att sfären runtom mig är ett vakuum som får mina muskler i kroppen att kämpa i onödan.

Fast på något sätt har jag lyckats. Jag står i mål och flåsar. Stapplar fram till bordet som ger mig banan, vatten och energidryck. Den egentliga äckliga energidrycken är nu underbar, den silas ner genom strupen och ger åter energi till kroppens alla delar. Längre fram får jag en medalj, för att jag har klarat det, milen.

Det är så jag idag, 18 dagar innan, föreställer mig hur mitt andra midnattsloppet kommer vara. För jag längtar något så fruktansvärt!


Inte min bild (KÄLLA).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Vad heter fina du?:
Besöker du mig ofta?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du en blogg?:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0