Fast jag undrar ofta, levde jag verkligen? Det var som att jag levde i ett skal, det gick på rutin att varje söndagskväll boka in saker i kalendern - som jag i slutändan inte orkade genomföra. Det var rutin att fylla varenda lediga lucka, för att jag inte skulle få tid över att spendera liggandes i soffan.

 

Men när kroppen inte orkar, när huvudet inte orkar, och allt bara försvinner under en, man tappar fotfästet, det är då man blir förjävla rädd.

 

Den där soliga dagen i juli, då allt under fötterna försvann, då blev jag rädd för mig själv. Jag grät, grät och skrek. Jag var ensam och jag grät i 3 timmar i sträck. Jag skrek gång på gång "Jag vill inte, jag vill inte". Jag tappade bort mig själv, blev livrädd för att vara jag. Det senaste årets prestationsångest hade tagit kol på mig. Att kalendern alltid var full, från morgon till kväll, och jag bortprioriterat vila och mig själv ledde till att jag var överbelastad. När man under så många dagar, så många veckor, har pressat sig själv så hårt - för mycket saker, för lite kapacitet och aldrig vila - orkar man till slut inte. Rakt in i väggen och man faller ihop, det går inte mer.

 

Så där stod jag. Familjen hade just åkt och jag var ensam. Jag skulle ha ansvar över hus, häst och hund. Laga mat, städa, diska, ut med hunden, ta hand om hästen och hålla ordning. Jag skulle även upp 06:00 varje morgon för att åka till jobbet.

 

Det var när jag insåg att jag skulle jobba samt ha allt ansvar som det tog slut. Jag visste att jag redan presterade uppe på 110%, skulle jag då ta ytterligare? Jag blev så jävla fruktansvärt rädd. För jag visste att jag inte skulle klara det, jag visste att min kropp inte klarade mer.